Pensionsfondens verksamhetsberättelse - årets kioskvältare

För två år sedan efterlyste jag förbättringar i Pensionsfondens årsberättelse i en insändare. Och verksamhetsberättelsen har nu förbättrats.

Förr måste man avläsa ett otydligt diagram för att få reda på årets avkastning, men nu framgår den tydligt i ett stapeldiagram. 2013 var den 7,2%.

Jag saknade en beräkning av landskapets totala pensionsansvar, men nu finns en beräkning av Keva; 727 miljoner euro per 31.12 2013.

Nettopensionsskulden måste man ännu själv räkna ut. Den var 363 miljoner euro. Kanske den omnämns i nästa bokslut?

Pensionsfonden baseras på en lag från 1996. Det tog 16 år innan man tog reda på hur stor pensionsskulden blev / var.

För en tid sedan roade jag mig att gå till landskapsarkivet för att läsa debatterna i lagtinget, då lagen behandlades. Det var en mycket tam debatt. Jag kunde inte se att nuvarande finansminister Nordlund hade något att säga i debatten. Och framför allt så var det ingen, som frågade hur mycket detta skulle kosta Åland. Man diskuterade mest praktiska övergångsregler.

Alltså ett helt normalt politiskt beslut utan att först försöka ta reda på kostnaderna. Pensionsskulden är nu 727 miljoner euro.

Trots att man nu låtit Keva göra en beräkning av pensionsskulden, så presenteras ingen prognos över hur den kommer att utvecklas de kommande åren.

Och även andra saker saknas. Jag har även jämfört lite med verksamhetsberättelsen för Ev-luth.kyrkans pensionsfond.

Medelavkastningen under de senaste fem åren framgår inte ur verksamhetsberättelsen. Kyrkans pensionsfond uppger t o m medelavkastningen för hela fondens verksamhetsperiod. Även i reala termer.

Jämförelse med andra pensionsfonder kunde framgå. Det skulle ge en tydligare bild av den egna verksamheten.

De har fördelat tillgångarna i olika klasser ex finska aktier, europeiska osv. Men ingenstans framgår hur stor avkastningen varit. Där kunde man få idéer till framtida placering i fonden.

Jämförelse med marknaderna saknas. Ingenstans jämförs ex de finska placeringarna med index. Detta finns naturligtvis i kyrkans pensionsfond.
De anonyma fondplacerarna har kostar 410.000€ per år. Då skulle det vara en självklarhet att se hur avkastningen ser ut i relation till jämförelseindex.

En detalj, som försvårar läsningen, är det faktum att man visserligen har ett vackert cirkeldiagram, som visar tillgångsslagens fördelning; ex 6,97% är aktier i Nord-Amerika. Men när jag vill ta reda på vilka aktier / fonder som fonden har i Nordamerika så måste jag läsa igenom hela portföljsammandraget, eftersom fonderna kommer i alfabetisk ordning utgående från förvaltarens namn. Dumt. Urbota dumt!

Verksamhetsberättelsen avslutas, som vanligt, med revisorernas namn. Den ena är Magnus Lundberg, en erfaren och mycket kunnig revisor.

I dagarna aktuell med en namnlista till Lagtinget angående ledamöternas pensioner. Denna lista kommer att tvinga fram snabba åtgärder av lagtinget. Där har tiderna i alla fall förbättrats.

Minns att jag i tiden lämnade in en namnlista med 1.700 namn till lagtinget för en folkomröstning. Då hände ingenting.

Som det framkom i pressen så satt Magnus i lagtinget för många år sedan. Och händelsevis så var han finansminister när Lagen om Pensionsfonder behandlades.

Detta betyder att han reviderar sin egen skapelse, som har resulterat i en nettoskuld på 363 miljoner euro.

Jag tror inte att det på något sätt kan vara ett problem att göra sifferrevideringen. Men på något sätt tycker jag att det känns lite som ett moraliskt jäv att granska förvaltningen av något man själv varit med om att skapa.

Vad tycker andra om detta? Är det jäv eller normal åländsk politik?

Miljoner till flyktingmottagning - Debatten censureras

Jag har skrivit en hel del insändare genom åren. För en tid sedan försökte jag ta mig an några svåra frågeställningar i icke-debatten om flyktinginvandring.

Nyan strök en mening och publicerade resten.

ÅT krävde däremot att fritt få skriva om artikeln. Jag vägrade.

Å ena sidan hade jag satt ner tid på att formulera mig just så som jag gör; blandar fakta, åsikter, svåra frågeställningar med konkreta hypotetiska exempel.

Å andra sidan tyckte jag att det luktade censur.

Efter en lång mail-växling nådde en urvattnad version tidningen.

Jag märkte inte ens att en del av ingressen hade censurerats:

”En mycket fin och solidarisk gest av Staden. Och det bästa av allt: Det kostar ingenting.

Hur lätt är det inte att vara solidarisk då? Hur lätt är det inte att vara politiker när det mesta inte kostar någonting? ”

Redaktören ansåg att att ursprungsversionen var rasistisk, men vad var rasistiskt i det ovanstående?

Jag lärde mig att uppgifter, som läggs fram i en insändare i invandringsfrågor granskas, som en akademisk avhandling. Däremot kunde politikerna säga och tidningarna utan att blinka, skriva att den största dödsorsaken bland kvinnor var våld inom hemmet, utan att någon regerade.

Stadens representant berättade att de inte behövt tänka på kostnaderna, som enligt andra uppgifter kan uppgå till 1,6 - 2,5 miljoner per år så småningom.

Min fråga i sammanhanget var också om man sett till de långsiktiga effekterna i samhället.

Staden har tydligen betämt sig för en flyktinginvandring på en nivå, som ligger dubbelt upp mot Danmark, i förhållande till befolkningen. Detta utan någon öppen debatt, eftersom den stoppas av pressen.

Medan insändaren korrigerades, så läste jag i Expressen att IS nu försöker infiltrera flyktingströmmarna, genom att sända soldater bland flyktingarna.

I helgen kunde vi höra om följande attack; Köpenhamn. Några ålänningar befann sig på samma gata, så något hypotetisk exempel om vad som kunde hända i Mariehamn behövs kanske inte längre.

På twitter såg jag en metallbur med små barn på IS-kontrollerat område. Snart ser vi dem i kvällsnyheterna.

Åland är som vi vet demilitariserat. Vet IS-soldaterna detta, eller kanske de ser Åland som en enkel och naiv inkörsport till Sverige / Finland?

Ett annat demokratiskt och pressetiskt problem är att nyhetstexter i frågor, som tangerar invandringsproblem ofta är felaktig och vildeledande.

Gruppvåldtäkten på Amorella nyligen begicks enligt ÅT (och många andra media) av sex ”svenskar”. Enligt andra källor (jag har sett protokollskopior) är de misstänkta fem somalier och en irakier.

Jag googlade på våldtäkter i Sverige. 2011 begicks 6532 våldtäkter. 1462 begicks av personer med svensk bakgrund och 5070 av personer med utländsk bakgrund. Det visar hur stor överrepresentationen är. Orsakerna ryms inte in här.

Kan det vara så att de felaktiga beskrivningarna av våldtäkter i pressen indirekt bidrog till ytterligare en våldtäkt? Hade damen följt med en okänd somalier till hytten om hon hade känt till hur stora riskerna var? Vilket är då pressens ansvar?

Den misstänkte gärningsmannen i Köpenhamn är däremot född i Danmark, men ingen kallar honom ”dansk”. Märkligt.

Åland influeras av nyheter från Sverige, som toppar flyktingmottagningen. I svenska debatten kallas de, som inte vill öka den invandringen för rasister. Finlands nivå ligger på en tiondel, men Socialdemokraterna skriver ändå i sitt partiprogram att invandringen inte bör öka.

Det bästa valet för Åland kan vara att ta emot nya flyktingar. Men att göra det utan någon som helst öppen debatt i dagens politiska läge är väldigt naivt.

Undanflykt eller kvarnsten

Med anledning av privatiseringen av skärgårdstrafiken och på grund av min nyfikenhet, så har jag ställde jag följande konkreta fråga till till ansvariga minister Thörnroos: Har LR har ställt en direkt fråga till EU om att kunna ha en begränsad upphandling i detta specifika fall?

Och motiverade detta med att svaret berör alla anställda på LRs färjor och även skattebetalarna, som i slutänden kanske får en ännu dyrare skärgårdstrafik om man ser till helheten. Och har man inte frågat, så har man inte varit intresserad.

Pga minister Thörnroos sjukskrivning, så upprepade jag frågan till lantrådet Gunell, men har inte fått ett kort och enkelt svar på frågan.

Men Rosenqvists eminenta artikel i dagens tidning ger indirekt svar på frågan. I artikeln framgår anmärkningsvärt att man inte vill testa frågan i marknadsdomstolen, eftersom man är övertygad om att förlora där. Detta påstående förvånar mig. Enligt EU-direktiven så måste man ju fråga EU först. Om man då får tillstånd till begränsad upphandling, så kan man inte få avslag i marknadsdomstolen efteråt, vad jag kan förstår.

Om man inte frågar och gör en begränsad upphandling, så får man säkert avslag i domstolen.

Men Bengts säger också att man gjorde en rapport redan 2010. Hon betonar också att EU är för konkurrens. Ja, det stämmer som huvudregel, men just när det gäller mindre trafik mellan öar så har ju faktiskt EUs politik gått i den motsatta riktningen. I april 2014 kom ett nytt direktiv där man höjt gränsen för att möjliggöra begränsad upphandling till 300.000 passagerare per år. Kanske detta direktiv ändrade förutsättningarna?

Så trots att T & G inte svarat, så måste nog slutsatsen, på basen av Rosenqvists artikel vara att man inte frågat. Och detta innebär ju i förlängningen att det var ett politiskt beslut. Man ville inte ha en begränsad upphandling.

Detta stöds också av vad Jörgen Pettersson (Ordförande i Finansutskottet) skriver i sin blogg: ”Vi kan inte vara protektionistiska bara åt ett håll. Det är i vart fall inte seriöst. ” Notera att han inte skriver att det var omöjligt.

Och det stöds ytterligare av ÅTs ledare där Lampis ledare där han skriver: ” Kritik - - -regeringen borde ha vikt driften för åländska företag, och att man via olika manövrar borde ha rundat regelverken - - -”

Och Rosenqvist skriver: ”Hur förnedrande skulle det inte vara - - - om Åland att behöva förlita sig till att landskapet sätter konkurrensen ur spel - - -”

Ingen skriver att det hade varit omöjligt.

Och när det gäller tax-free-trafiken så är det ingen (få) som motsätter sig att runda regelverken. EU-förhandlingarna baserades ju på den grundtanken. Och när det gäller Postens transporter av små paket kors och tvärs, så har ju reaktionerna varit väldigt kraftiga när finansministeriet ville minska det kryphålet.

Jag påstår inte alls att LR skulle ha fått en möjlighet till begränsad upphandling. Men det förefaller nu som om LR hamnat i den situationen att de nya lösningarna blir ändå dyrare för landskapet, eftersom skatter kommer att läcka bort från landskapet. Och då kommer LR bara att säga att det inte gick att öra på annat sätt.

Hade man frågat och fått ett nej, då hade man tvått sina händer. Nu har regeringen Gunell istället lagt en kvarnsten om sin egen hals.

Två frågor till Lantrådet

Jag skrev nyligen en insändare kring upphandlingsförsfarandet i allmänhet och uphandlingen av den södra linjen i synnerhet.

Insändaren avslutades en konkret fråga till ansvariga minister Thörnroos: ”Har LR har ställt en direkt fråga till EU om att kunna ha en begränsad upphandling i detta specifika fall?”

Jag motiverade detta med att svaret berör alla anställda på LRs färjor och skattebetalarna, som i slutänden kanske får en ännu dyrare skärgårdstrafik om man ser till helheten.

Det finns som bekant en gammal grundregel, om säger att om man inte har frågat frågat, så har man inte varit intresserad.

Jag har sett i pressen att minister Thörnroos är sjukskriven, så jag förstår varför jag inte fått något svar.

Emellertid har jag sett att Landrådet Gunell har tagit till orda i denna viktiga process. Det är mycket positivt. Det hör tyvärr inte till vanligheterna att ett lantråd deltar i debatten. Men tyvärr är svaret mer en kritik av oppositonens argument än att förklara och redogöra för de egna argumenten.

Gunell skriver dock: ”Men min syn på privatiseringar har under hela min tid som landskapspolitiker varit enligt tesen ”att inte privatisera av ideologiska skäl, men inte heller avstå att privatisera av ideologiska skäl om det finns konkreta vinster för skattebetalarna”. Inbesparingen i det fallet är över 3 miljoner årligen.”

Jag var själv tveksam till om det överhuvudtaget skulle bli någon inbesparing och skrev:

”På basen av från fakta och diskussioner på sociala medier så verkar risken stor att personalen i framtiden inte är skattskriven på Åland och att lönerna till stor del konsumeras på annat håll. Då kan nettokostnaden ligga nära 68.”

Och avsklutade med att konstatera:” En enkel överslagsanalys visar att risken är stor att upphandlingen är negativ för landskapet. LR måste se till helheten och inte bara kostnaderna. LR har säkert gjort en analys av detta, men den har jag inte sett.”

Gunell beskriver kort regeringens arbete: ”Jag kan lova att alla partier på Åland slår vakt om jobben, men man måste också inse att vi nu lever inom EU och det är dessa upphandlingsregler som gäller.”

EU står för öppenhet och konkurrens. Och konkurrensen har ökat inom EU och ökar hela tiden. Men det intressanta är att just på detta område, ”mindre trafik mellan öar”, så har utvecklingen gått åt motsatt håll. Tidigare gick gränsen för undantagsförfarande vid 100.000 passagerare per år. Denna gräns har höjts till 300.000.

Jag har förstått från annat håll att denna konsekvensanalys, som jag efterlyste finns någonstans i regeringens långa korridorer. Vore det inte då på plats att Gunell presenterar scenariet där personalen är skattskriven på annat håll. Blir det någon vinst för samhället i detta fall?

Och eftersom EU direktiv till och med kräver att man tar kontakt med EU om man vill genomföra en begränsad upphandling i ett specifikt fall, så blir min konkreta avslutande fråga till lantrådet Gunell: Har landskapregeringen frågat Eu i detta specifika fall, eller inför tidigare upphandlign av skärgårdstrafiken? För som sagt har men inte frågat, så har man inte velat. Och då hjälper det inte vilka dimridåer man lägger ut eller hur myckte man kritiserar opposition eller andra för deras åsikter i frågan.