Skatteövertagande, eller skatter kvar på Åland?

 Det har i offentligheten framstått som om det nästan råder en politisk enighet om att Åland skall ”ta över beskattningen” i kölvattnet på den sk SOTE-reformen. Om det sedan innebär att de andra partierna vill att Åland ska överta både personbeskattningen och företagsbeskattningen, samt moms-beskattningen, ska jag inte uttala mig om genom att lägga åsikter i andras mun. De kan nog tala för sig.

 Men Åländsk Demokrati har inte ännu framfört sina åsikter offentligt.

 Det är ett mycket stort och svårt problemområde. Jag vill inte på något sätt måla in oss i ett hörn, eller framföra avvikande åsikter bara för att vara ett alternativ. Det jag skriver är inte hugget i sten, utan en första offentlig kommentar.

 Vi har som bekant vår klumpsumma och flitpengen för närvarande. Klumpsumman borde justeras med beaktande av att befolkningen har ökat rejält på Åland sedan lagen infördes. Där är vi överens.  

LR fick ju ett ”löfte” om en höjning av klumpsumman av ministern Anne Berner, men det är ännu oklart om hälsningen kom från Statsministern eller centerns ordförande.

Kritik framförs nu mot att Åland är beroende av Finlands ekonomi. Man kunde också säga att Åland nu är ”beroende” av den svenska, den åländska och den finska ekonomin. I och med att de tre inte går i takt, så blir det en form av riskspridning, men den fördelen framförs inte så ofta.

Det andra huvudspåret är ett övertagande av kanske hela beskattningen. I något svagt ögonblick började även jag se detta som ett alternativ, men Orkla-lösningen fick mig att nyktra till igen. Jag började igen se riskerna med ett övertagande av beskattningen.

Jag vill enligt fru Lantrådets benämning se mig som skeptiker, inte som motståndare. Om alla frågetecken kan rätas ut, så finns ju alternativet kvar. Men man måste ha rätten att framföra kritiska synpunkter i en debatt utan att stämplas som motståndare.

Då jag enbart var debattör så var svaret enkelt. Det finns inte tillräcklig kompetens i lagtinget. OK, nu finns det två ekonomer och det är faktiskt ovanligt mycket. Och så bör det ju egentligen se ut. Laginget skall representera hela Åland och många yrkesgrupper. Alltså kommer lagtinget aldrig att ha ”tillräcklig” ekonomisk kompetens utan kvotering. Kanske inte ens då ifall väljarna ändå röstar ”fel”.

Det andra problemet är att så fort man talar om egen beskattning, så talar man i nästa stycke om sänkta skatter. Som i Mariehamns stadsfullmäktige så blir all fokus på skattesänkningar istället för effektivisering av verksamheten, som i förlängningen kan ge skattesänkningar.

Tredje problemet blir sedan tjänstemannasidan när man ser hur mycket expertis som behövs i Finland.

Fjärde problemet blir inom lagstiftningen. Vi har resursproblem nu. Skall vi ytterligare stifta alla skattelagar, så ökar behovet kraftigt.

Sedan slår pendeln tillbaka till Lagtinget. Vi jobbar nu deltid och ”får” klumpsumman per automatik. Om vi skall debattera alla skattelagar, så behöver vi mer tid. Det rimliga är att vi måste arbeta året om och detta ökar naturligtvis både våra kostnader och kostnaderna för lagtingets tjänstemän.

Som sjunde problem blir frågan om handböcker och litteratur inom åländsk beskattning. Domstolsbedömning och rättspraxis. På ett område med 29.000 innevånare. Inte helt lätt.

Och som åttonde problem kom Orkla-problematiken. Å ena sidan så är det ju bra att LR i ett krisläge snabbt kan skräddarsy en lösning för ett företag, men är detta demokratiskt? Plötsligt sänkte Saltvik vissa skatter utan att hinna fundera varken långsiktigt eller ideologiskt. Bara för att ”anpassa” sig.

Jag antar att vi så småningom kommer att få några av dessa Orkla-förbättringar till Lagtinget. Hur ser då vår ”makt” ut då när ”regeringen har gett löften”, som det hette i ”debatten” om stödet till vindkraftverken.

Hur blir det med långsiktigheten om LR nu och då tvingas till anpassning av ett storföretag i ”kris”?

Av dessa orsaker är jag skeptisk till övertagandet av beskattningen.

Finns det då något alternativ till klumpsumman? Ja det finns det. Ett alternativ, som inte synts så mycket i den öppna debatten.

Ålandskommittén (13.11 2014) skriver i sin rapport ”Tekniska lösningsalternativ för utveckling av landskapets Ålands ekonomiska självstyrelse” om alternativet 3.6 ”Statsskatten lämnas kvar på Åland för landskapets bruk.”

Idén kommer ursprungligen från den sk Aaltogruppens rapport: ”Justitisministeriets betänkanden och utlåtanden 4/2013” s 63.

Frågan är ju om detta kunde vara ett alternativ? Vi behöver inte egen lagstiftning och all den kompetens som det kräver. Vi skulle få skatter i enlighet med aktiviteten på Åland.

Vi kommer att få vissa problem med att exakt få fram storleken på dessa skatter, men systemet har andra fördelar. Om det inte går att fastställa de exakta skatterna, så kunde man ju ha en ny sorts ”flitpeng”, som skulle basera sig på ”allmänna aktiviteten och hälsoläget” i den åländska ekonomin, ex arbetslöshet osv.

Jag hoppas vi kan fundera vidare på detta under sommarledigheten oberoende var vi njuter av den.

Åländsk Demokrati

Stephan Toivonen

Estoril

Inte vårt "fel". Vi hamnade i majoritet.

Vi fick nästan ”hundhuvudet i tidningen” i rubrikerna. Det framstod nästan som om det var ÅDs fel att skattesatsen bibehölls i Marihamn. 

ÅDs röst stödde stadsdirektörens förslag. ÅDs röst stödde stadsstyrelsens förslag. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Och tretton andra röstade också för stadsstyrelsens förslag om bibehållen skattesats och detta blev majoriteten.

Men vi känner ändå att vi vill förklara för våra väljare.

För en medborgare spelar det ju faktiskt inte så stor roll om skattesatsen sänks med 0,25%. För även om skatten inte sänks så är ju pengarna kvar i stadens kassa. De försvinner ju inte.

Om man inte frestas att öka utgifterna. Och det är vi emot. Vi vill ha balans i budgeten. Vi vill inte slösa.

Vi avgör varje fråga för sig. Vi för en sakpolitik, inte någon populism. Vi har vår åsikt, och även det sen visar sig att den store Hin Håle själv skulle ställa sig upp med sitt långa bock-skägg och säga att hen stöder förslaget, så står vi fast vid vårt beslut.

Vi fick, som ett mikroparti, få nämndplatser. De flesta var dessutom vi fick med fel ”kön” så vi lånade ut dem till andra partier.

Så vi kan inte påverka politiken i nämnderna, men vi har en plats i fullmäktige. I fyra år.

Och där kommer vi att vara väldigt restriktiva till utgiftsökningar. Ibland kanske vi kan påverka och då kan vi på det sättet medverka till att sänka skatten senare.

Det är alltså inte för att vi ”gillar skatter”, som valde att bibehålla skatten utan för att vi ”gillar balans i ekonomin”.

Andra partier påpekade att de hade flera ekonomer i sina led och att de visste enligt sina prognoser att staden skulle klara en skattesänkning under tre år. Vi inom Åländsk Demokrati hade 66% ekonomer bland våra kandidater. Vi är inte fulllärda, men vet åtminstone att det inte finns sådana kristallkulor. 

Åländsk Demokrati – Mariehamn

Ulf Damsten

Stephan Toivonen

Fusk med könskvoteringen.

Könskvotering av kandidater i val är uppe på tapeten.

En annan sida av kvoteringen är hur den i praktiken går till i kommuner och i Mariehamns stad.

Enligt lagen skall minst 40% av personerna i en nämnd vara kvinnor / män. Hur fungerar detta i praktiken?

Många nämnder i staden har åtta platser. Då tycker man att 5-3 kunde vara ”ganska jämnt”. Men nej. Det ger 37,5% män / kvinnor och det går inte för sig. Endast 4-4 godkänns. Dvs 50% - 50%. Då frågar man om detta verkligen var lagstiftarens avsikt? Om avsikten var exakt lika, så borde ju detta ha skrivits in i lagen?

Ok, och med åtta ordinarie medlemmar, så följer åtta suppleanter. Som också måste vara 4-4, eller?

Kunde man tänka sig att de räknas tillsammans? Så att ex 5-3 och 4-4 kunde räknas som 9 av 16 el 43% - 57%. Nej. Det måste vara fyra-fyra både för ordinarie och suppleanter. Är detta verkligen lagstiftarens avsikt?

Nå, då ett större parti får en plats så får de ofta både ordinarie och en ersättarplats. Alltså kan de välja så att de får ”rätt” kön på respektive plats. Man kan (och man gör) alltså placera ex en kvinna på den ordinarie platsen och en man som ersättare. Och sedan går ersättaren på de flesta möten. Då han inte kan gå, så går den ordinarie medlemmen. Ska man kalla detta mariehamnsdemokrati? Känns det rätt? Har man bara ordinarie eller suppleantplats av ett viss kön kan man inte ”fuska” på detta sätt.

Ytterligare ett problem, som vi från Åländsk demokrati noterade då nämndplatserna skulle fördelas i vintras var att vi fick restplatserna, och de flesta av våra platser var ”flickplatser”, trots att vi tyvärr enbart hade herrar som kandidater. I en nämnd fick vi både ordinarie och ersättare (flickplatser). I ett bolag en ordinarie plats. Vi valde att låna ut dem. En till moderaterna och en till socialdemokraterna. Kanske delvis för att visa hur odemokratiskt systemet såg ut.

Enligt vår mening borde det minsta partiet få välja platser och kön först. Vi har naturligtvis få personer att välja bland. Att med mycket kort varsel välja en kvinna i nämnd X eller en man i nämnd Y är inte så enkelt för ett mikroparti. Kanske vi hade klarat om det var tvärtom.

Vår lösning är att man först bestämmer sig för fördelningen av platserna. Sedan får de minsta välja person / kön. Och sist det största partiet, som ju har lättast att kunna anpassa sig efter könsfördelningen. Och som sagt att man kunde ha 9-7 (5-3 och 4-4) i en nämnd och inte enbart 4-4 för både ordinarie och suppleanter.

Men Niklas Lampi behöver inte vara orolig för våra sympatisörer. De flesta är skeptiska till kvoteringen och de tillåter även att jag rör mig utanför vår lilla box.

Åländsk Demokrati

Stephan Toivonen

Estoril

”Aldrig förgäta vi fädernas bygd,

vart vi i fjärrled än draga,

vart vi i fjärrled än draga”

Träna på att "avgå med stil".

Den erfarna fd ledarskribenten numera ministern Nina Fellman har en intressant debattteknik.

När jag i februari ställde några frågor kring det då planerade flyktingboendet, så avfärdade hon dem som ”rasistisk goja”.

När jag nu ställde några frågor kring könskvoteringen i förslaget till ny vallag, så hänvisar hon till en hemsida där förslaget finns. Jag känner nog till den. Lagförslaget (med bland annat sänkt rösträttsålder och kvotering) har varit ute på remiss. Åländsk Demokrati var en av remissinstanserna och som enda ”parti” så svarade vi också.

Vi kontaktade några av våra unga sympatisörer och de var enhälligt emot förslaget till sänkning av röstsättsåldern. En del i förslaget. Det ansåg vi var en demokratisk åsikt, som vi vidarebefordrade. Fem remissinstansen var för sänkningen. Minister Fellman föreslår ändå en sänkning.

Fellman skriver: ”Vore Stephan Toivonen mer insatt i den politiska processen skulle han inse att det är ministrars jobb att driva frågor, ibland i en riktning som oppositionen inte vill att den ska gå.”

Och hon avslutar med att rekommendera mig att ”meditera över begreppet ”förlora med stil”.”

För många år sedan hade man en namninsamling för en folkomröstning om skattegränsens införande. Då skrev Nina Fellman den 28/10 1996 i en ledare följande: ”En spontan folkrörelse har börjat samla namn för att få till stånd en folkomröstning i frågan, och man kan säga att folket ska avgöra innan skattegränsen införs.

Ur demokratisynvinkel är det glädjande att det finns ett stort engagemang i denna viktiga samhällsfråga, framför allt för att namninsamlingen tvingar fram en seriös diskussion av skatteundantagets för- och nackdelar”.

Efter att jag lämnat namnlistorna med nästan 2000 namn till dåvarande talmannen så skrev Nina Fellman i en ledare: ”Den oron måste kunna hanteras sakligt av landskapets styrande politiska partier. Ingalunda hjälper det att gång på gång påstå att all information fanns tillgänglig redan 1994, och att alla visste redan då hur det skulle bli, när man i samma mening intygar att alla detaljerna kommer att bli klara under nästa vecka.

Om det är landskapsstyrelsepartiernas övertygelse att vi nu nått den bästa av lösningar, så är det deras sak att övertyga tvivlarna om att det verkligen är så, och att argumenten måste vara tydligare än de man ger fyraåringen som inte vill ha mössan på sig i november”

Då hade Fellman och jag liknande åsikter i sakfrågan och vi hade liknande åsikter när det gällde demokratin.

Nu har vi olika åsikter i sakfrågan och plötsligt verkar det som om minister Fellman har en helt annan åsikt om demokrati än ledarskribenten Fellman.

Minister Fellman anser att jag efter 7 månader i lagtinget inte förstår mig på demokrati, men samma minister anser nog att 16-åringar generellt sett är mogna för demokrati. Jag skulle nog behöva tydligare argument än "fyraåringen som inte vill ha mössan på sig i november" av ministern för att förstå detta.

Så mitt motråd till minister Fellman är nog att börja ”besvara oppositionens frågor med stil”.

Annars kan det gott hända att det går som en av mina sympatisörer reptilsnabbt skrev efter hennes replik. ”Nina får nog snart börja träna på att ”avgå med stil”.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Är kvinnokvoteringen ett hot?

Minister Nina Fellman vill styra partistödet så att endast grupper med en helt jämn könsfördelning på vallistorna skall vara berättigade till fullt partistöd.

Tidigare valde hon att föreslå en sänkning av rösträttsåldern trots att endast 5 av 41 remissinstanser ja sa.

Nu vill hon styra partistödet i den riktning, som hon vill. Ensam. Utan att höra andra.

Alla lagtingsgrupperna erhåller ett sk partistöd, dvs pengar som enligt demokratiska former betalas till alla lagtingsgrupper enligt storlek.

Nu vill minister Fellman att 10% av stödet skall fördelas till de partier, som har en exakt jämn fördelning mellan könen; 50%-50%.

Om 30 lagtingsledamöter erhåller ett stöd, så borde väl alla vara med om att diskutera förändringar i utbetalningarna? Ett lämpligt forum är väl då Lagtinget? Men det förefaller som om de socialdemokratiska ministrarna inte vill debattera frågor i Lagtinget. Minister Fellman vill göra som hon vill.

När stödet till vindkraften skulle presenteras i Lagtinget så var minister Gunell inte ens på plats. Under remissdebattens andra dag var hon på annan ort. Vid första behandlingen var hon på plats men vägrade att besvara mer än tre av ett tjogotal frågor, som jag hade.

Jag anser fortfarande att ”despoti” beskriver deras arbetssätt bättre än ”demokrati”.

Men vi har andra problem i denna härva. För närvarande sitter femton av stadsfullmäktigeledamöterna i lagtinget, en överrepresentation. Staden har 37% av Ålands befolkning. Om nu en minister kan bestämma att stödet utbetalas endast under förutsättning att hälften av kandidaterna är kvinnor, så kan ju nästa minister kräva att minst sextio procent av kandidaterna skall vara bosatta på landet.

Lagtinget skall ”stifta lagar om sina inre angelägenheter och att besluta om budgeten”. Då borde väl hälften av kandidaterna vara ekonomer eller jurister? Kvotering. Tack. Där hade Åländsk demokrati klarat sig bra i alla fall.

Ja, var skall vi dra gränsen för vad en minister kan bestämma över gemensamma sk partibidrag?

Vad jag kan se så har små partier generellt har svårare med könsneutral rekrytering. I senaste lagtingsval hade de tre minsta grupperingarna, som fick mandat, 70 kandidater varav 51 eller 73% var män. Kan det vara så att kvinnor söker sig till större partier? Då kommer en kvotering att hämma små / nya partier. Är det demokratiskt?

Har minister Fellman tänkt på att det även kan finnas partier med väldigt skev rekrytering av kandidater av olika skäl? Om ett feministiskt parti skulle bildas på Åland, så har de rimligen svårt att uppnå jämn könsfördelning och förslaget försvårar denna möjlighet. Men det ligger väl i ministerns intresse att minska riskerna att få konkurrens från F!-Åland?

Även HI i senaste val hade 80% kvinnor bland sina kandidater.

I stadspolitiken hade Åländsk Demokrati vissa problem pga reglerna för könskvotering. Skämtsamt sade jag då att ingen av oss var intresserad av något könsbyte. Men det finns ju faktiskt personer, som genomgår könsbyten. Skall de vara utestängda från politiskt arbete, eller hur har ministern tänkt sig?

I dagens öppna och toleranta värld så vill man lyfta fram HBTQIA-personerna. Men vissa av dem definierar sig ju själva på ett annat sätt än så som de registreras av myndigheterna. Vissa vill inte ens definiera sig som man eller kvinna. Skall dessa uteslutas från politiskt arbete? Eller skall de tvingas välja grupp? Eller skall de tvingas att komma ut med något, som de kanske helst vill hålla privat?

Är det en självklarhet att just kvotering av kvinnor är det viktigaste och inte kvotering enligt hemort eller lämplig examen? Och inte är det väl så att kvotering av kvinnor leder till att vissa sexuella minoriteter får det svårare att ta sig in i politiken?

Men det viktigaste är fråga vad väljarna anser. Anser de att ”könet” är viktigare än kunskaper, erfarenhet och intresse av politik? Och skall en minister ha rätt att fatta beslut om hur alla trettio lagtingsledamöters sk partibidrag skall fördelas utan att bli kallad despot?

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

PS Niklas Lampi behöver inte vara orolig för sympatisörerna. De flesta är skeptiska till kvoteringen och de tillåter även att jag rör mig utanför vår lilla box.

Från pseudodebatt till riktig debatt?

Niklas Lampi skriver i sin ledare att jag tappar väljarnas förtroende.

NL: ”De som valde in Toivonen har inte fått någon som driver det han pratade om i valrörelsen. I stället bjuder han på alltmer bisarra lappkast i helt andra frågor.”

NL: ”Om syftet inte är att vara på plats när viktiga frågor behandlas och inte heller att arbeta för de frågor man gick till val på – vad är då poängen med att sitta i lagtinget?”

När det gäller förtroendet, så vet jag att sympatisörerna i facebookgrupperna är lojala. Jag hoppas att det även gäller alla andra, och även nya sympatisörer.

Det var faktiskt sympatisörerna, som ledde mig in i vindkraftshärvan.

ÅD hade en huvudfråga, men vi ville aldrig bli ett ensaksparti. Före valet var NL rädd för att ÅD inte skulle ha mycket att göra i lagtinget. När jag nu debatterar i många ämnen, så är även det ”fel”. Men talar om flyktingfrågan när stödet till vindkraften är på agendan, då blir man garanterat avbruten av talmannen.

Kanske jag måste summera svängarna i vindkraftslagen för NL?

I remissdebatten i plenum då lagen skulle presenteras satt Vicelantrådet hos frissan och en kollega fick i all hast göra en presentation.

Mitt gruppanförande innehöll dels åsikter om budgeten och dels frågeställningar om stödet till vindkraften. Några svar fick jag inte.

Under den andra debattdagen var Vicelantrådet i Borgå och kunde inte besvara en enda fråga.

Under korta pausen i plenum vistades jag i Portugal. Mina väljare visste att jag bor i Portugal och jag hoppas att de accepterar detta. Frågor kan ställas i olika skeden och jag försöker, med min begränsade erfarenhet, välja ett bra alternativ. Kanske inte alltid så som man brukar. Jag ställde även frågorna i några insändare, utan att få svar.

NL skriver att jag inte är på plats. Jag har deltagit i varje plenum. Torde ha haft flest anföranden. I debatten om vindkraften hade jag flest anföranden. Men i de korta utskottsmöten då vindkraften behandlades valde jag att kalla Roger Nordlund, som ersättare. Kanske även Lampi kan erkänna att behandlingen knappast blev sämre av detta. Resultatet i betänkandet blev: ”Utskottet bedömer det viktigt att tillse att verksamheten fortgår och att den tekniska kompetensen inom vindkraft blir kvar i landskapet, särskilt med tanke på framtida möjligheter att utnyttja vindkraften då marknadsförutsättningarna blivit bättre för vindkraftens del.”

Jag tror inte att mitt deltagande hade ändrat på texten i avgörande grad.

Jag visste att jag kunde ställa frågor i debatten i plenum och även framföra mina åsikter. I utskott får vi inte debattera med hörande. Vi tar del av deras information och kan ställa frågor.

Alla frågor och svar och argument i parlamentet bevaras i skriftliga protokoll. I utskott förs inte protokoll. I plenum kan samtliga 30 ledamöter (och allmänheten) höra svaren/tystnaden. I utskottet sitter sju ledamöter.

Vicelantrådet valde att besvara tre frågor i plenum, om jag minns rätt. De andra förblev obesvarade trots att hon nu i alla fall var närvarande.

I andra behandlingen hade jag två anföranden. I det första framförde jag motargument och åsikter. Vicelantrådet ansåg att jag inte skulle uppta kollegornas tid i onödan. Jag ansåg att det var min parlamentariska rättighet.

Jag ställde frågor i remissdebatten och i pressen utan att få svar. Sedan i den sk första behandlingen motiverades oviljan att svara med att frågorna hade besvarats under ett utskottsmöte på ca 30 minuter.

Min åsikt är att oppositionen kan välja när och var vi ställer våra frågor, medan ministrarna bör besvara frågorna när de får dem. Ibland måste de kanske besvara samma fråga flera gånger.

I mitt andra anförande i andra behandlingen - utan slips för att illustrera att det var av privat natur - så sade jag att jag stödde lagen. Att ta av sig slipsen är tydligen ”pajaskonster” enligt NL. I så fall har vi hela tiden en pajas i Lagtinget.

Jag påpekade att effekten av lagen & budgeten är att man tar pengar från sjukvården och ”bidrag till invånare” och ger dem åt vindkraftsföretag. Socialdemokraterna talade om sin moraliska kompass. Jag ansåg att den var på kontrakurs och att vänsterflygeln blivit öppen i åländsk politik.

Detta skulle ge en möjlighet för mig som privatperson att grunda ett nytt vänsterparti och en möjlighet att som den första någonsin kunna komma in i lagtinget med två partier. Detta förutsatte lagens existens. 

Om NL tänker ett varv till, så kanske han inser att mitt ”ja” som privatperson egentligen var det kraftigaste argumentet för att försöka förmå de övriga ledamöterna att rösta nej.

NL har förärat mig två ledare för mitt agerande som oppositionspolitiker i vindkraftsfrågan. Jag har i denna process hela tiden ifrågasatt stödet, men också Vicelantrådet Gunells frånvaro och vägran att besvara frågor i parlamentet.

Inte beror väl hennes vägran att besvara frågorna på att det ligger en hund begraven någonstans? Beror NLs pseudodebatt på att inte han heller klarar av att argumentera mot mig i sakfrågan?

Kanske NL skulle analysera frågeställningarna ovan och även fråga sig om kronan på valets drottning glänser lika fint ännu? Men frisyren är det inget fel på.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati