PAF-medel till bistånd?

I min motion nr 4/2016-2017 föreslår jag i egenskap av lagtingsledamot att 700.000 e av de PAF-medel om 23.000.000 som tas in i budgeten skulle reserveras för hjälp till flyktingar i Mellanöstern.

Tidigare var ju den enda ”accepterade” flykting-”hjälpen” att man tog emot flyktingar. Under senare tid har det även blivit mer accepterat att hjälpa i närregionen, där en euro räcker oerhört mycket längre än en euro på Åland.

I den finska budgeten har biståndsmedlen skurits ner radikalt, troligen främst pga Sannfinnländarnas agerande. 

I remissdebatten föreslog ledamot Tony Wikström att Åland kunde höja biståndet lika mycket, som man hade sänkt i Riket. 

En sympatisk tanke, som jag räknade lite på. Det hade krävt att Åland (29.000) skulle ge 2.700.000e i åländskt biståndsmedel. Det känns som en stor summa.

Men vissa kommuner (Mariehamn m.fl) har redan fatta beslut om att ta emot flyktingar. Vårdö har fattat ett beslut om att inte ta emot flyktingar, och flera kommuner väntas följa deras exempel. 

I min lilla enkät på Vårdö visade det sig att 75% av vårdöborna var emot att Vårdö skulle ta emot flyktingar. Man kan säga att de helt enkelt inte tyckte att Vårdö var en lämplig plats för flyktingarna. Det berodde inte på ekonomiska eller ”rasistiska” orsaker. Inte heller en kommunsammanslagning skulle göra att Vårdö kommer närmare ÅHS, eller att språkundervisningen kommer närmare Vårdö. Knappast skulle vintrarna bli varmare och ljusare heller. Och inte skulle Vårdö få fler kafeer eller mer gatubelysning heller.

De kommuner, som kommer att ta emot flyktingar har ca 19.000 innevånare och de som ännu inte fattat beslut har ca 10.000 innevånare. För att ”kompensera” denna andel av det sänkta biståndet, så skulle det krävas ca 900.000e. 

Så min motion om 700.000e ligger alltså ganska nära detta belopp. 

Det är av hävd svårt att få igenom budgetmotioner, men jag hoppas kunna få ett positivt bemötande av denna motion då den behandlas i Lagtinget. Detta skulle ge Åland möjligheten att hjälpa flyktingar på två sätt. Det skulle kunna stärka PAFs varumärke. Och det skulle samtidigt vara en tydlig markering mot sannfinländarnas ogina biståndspolitik.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Om registrering av vattenfarkoster

I måndags behandlade vi i en Komplettering av lagförslaget om vattenfarkoster där regeringen vill höja gränserna för registrering av vattenfarkoster. 

Då debatten är lite komplicerad, så vill jag komma med några förtydliganden. 

Den finska regeringen har diskuterat möjligheten att införa en årlig skatt på innehav av vattenfarkoster. Detta lagförslag kommer i så fall att diskuteras och debatteras i riksdagen. Men denna lag kommer inte till Lagtinget. 

Det framfördes i debatten att ändringen av lagen om vattenfarkoster skulle förhindra den sk båtskatten på Åland, men jag är övertygad om att våra kloka sympatisörer genomskådar detta och ser att detta endast är ett populistiskt spel för gallerierna. 

Nyligen frågade Ålandstidningen minister Nordberg följande: ”Betyder det här att ålänningar slipper båtskatten om den införs?” Och svaret var: ”– Nej. Finland kan uppta avgifterna på deklarationsblanketten. Det betyder ju inte att någon ålänning slipper båtskatten om den införs.”

Enligt ÅT säger även Merja Sandell, regeringsråd på Finansministeriet att en ändring av båtregistret inte kan stoppa skatten. 

Därför anser jag att detta ändringsförslag endast är en verkningslös populistisk käppar-i hjulet-politik av den åländska regeringen, mot ett lagförslag som tas fram av den finländska regeringen, bestående av Samlingspartiet-Centern och Sannfinnländarna.

I en replik av Petri Carlsson, där han blev tillrättalagd av Talmannen för att han avvek från ämnet, försökte han i ren desperation sammankoppla Åländsk Demokrati med Sannfinländarna. Då ledamöter frångår ämnet så behöver man absolut inte replikera, men jag vill här för tydlighetens skull påpeka att Åländsk demokrati inte har några kontakter med Sannfinländarna utan är 100% åländskt och 100% självständigt.

Jag vill på samma gång avfärda alla spekulationer om att Åländsk Demokrati skulle ligga bakom Brexit eller Trumps seger i USA.

Jag såg det som väldigt olyckligt att detta populistiska lagförslag, skulle snabbbehandlas samma dag, som hela landskapsregeringen var i Helsingfors för stretegiförhandlingar med Sipilä-regeringen. Det ger olyckliga signaler.

Jag föreslog därför en bordläggning till onsdag så att vi kunde få minister Nordbergs syn på ärendet. Talmannen hade på eget initiativ avfört alla de övriga sex remissärendena med samma motivering.

Mitt förslag om bordläggning fick inget understöd utan ärendet remitterades omedelbart för en behandling i lagutskottet bortom medias och allmänhetens insyn.

Majoriteten i lagtinget vill uppenbarligen enbart vara marionetter för regeringen och inte utföra en självständig kritisk granskning av regeringens förslag. 

Lagförslaget återkommer dock till lagtinget för fortsatt behandling i december och då ges en ny, om dock sen chans, att höra minister Nordberg i frågan.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Åsiktsregistrering, en del av det "moderna ledarskapet"?

Vi har kunnat läsa om att man eller kvinna går från hus till hus på Vårdö för att fråga om man är för eller emot flyktingmottagning i kommunen.

I media verkar detta enbart refereras okritiskt och förefaller att ses som ett positivt fenomen. Men vad innebär det egentligen och vad innebär det i förlängningen för det åländska samhället?

Dessutom görs det just på Vårdö, med allt som hänt där under de senaste veckorna.

Vad händer med dem, som inte skriver under denna ”frivilliga” lista?

Vissa delar av vår landskapsregering talar ofta om det ”moderna ledarskapet”. Är detta ett resultat? Är inte detta en form av åsiktsregistrering? Är denna form av åsiktsregistrering i enlighet med gällande lagar?

Personer, som inte skriver under den ”oskyldiga” listan måste "förklara" varför de inte vill göra det.

Å andra sidan, så skriver väl många under för att behålla arbete, förtroendeuppdrag och social gemenskap.

Hur blir det sedan i fortsättningen för de personer, som av olika orsaker vill träda ut ur kyrkans gemenskap? Kommer de automatiskt att få en stämpel av att vara emot flyktingmottagning?

Och hur är det med de som inte tillhör kyrkan? Det finns ju t o m lagtingsledamöter, som inte tillhör kyrkan. Ska vi då a priori anse att de är emot flyktingar?

Förr i tiden markerade prästen i kyrkboken vem som deltog i nattvarden, och vilka inte. När de deltog första gången efter barnsbörden osv.  

Vill det ”moderna ledarskapet” på Åland att denna registrering skall utsträckas också till andra kommuner? Vilken bli sedan nästa fråga, där man måste visa att man är regeringen trogen?

Är det detta som är det ”moderna ledarskapet”?

Vart är vi på väg? Är det ett övervakningssamhälle? Är det ett samhälle med angiveri? Vart försvann det öppna och toleranta samhället? Skall vi ha denna åsiktsregistrering på Åland? Vårdöborna uppfattar i alla fall den som mycket obehaglig.

Det förefaller som om vi fjärmar oss det demokratiska samhället och närmar oss ett mer auktoritärt statsskick med förebild i de forna öststaterna. Men en del av regeringen kanske fortfarande ser dessa samhällen som en förebild?

Denna åsiktsregistrering har uppenbart inspirerats, även om den inte har sanktionerats, av regeringens "moderna ledarskap".

I lördags var jag ut till Vårdö och körde längs den idylliska gamla postvägen och knackade på många dörrar för att göra en lite ovetenskaplig gallup kring flyktingmottagning i Katrinas eller kanske snarare kapten Nordkvists gamla hemtrakter.

De fick svara ”ja” eller ”nej” på en gul lapp. Svaren gavs anonymt i en plastflaska. Resultatet kommer jag att presentera i Lagtinget på fredag då vi har en öppen och fri debatt angående misstroendet mot regeringen.

Det är då vi skall föra en debatt om vem vill fortsätta med detta ”moderna ledarskap” och vem, som vill byta ut det.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Pressmeddelande från ÅD

Vi vill för det första på det bestämdaste avvisa påståendet att vi skulle vara emot invandring. Tvärtom är vi för invandring, så länge den sker av kärlek eller arbete.

Vi vill för det andra framföra att vi i huvudsak stöder den finländska flyktingpolitiken.

Vi vill för det tredje framföra att vi i huvudsak stöder den nuvarande flyktingpolitiken inom EU.

Däremot är vi mycket oroliga för den åländska flyktingpolitiken, som mera ser ut som en sen kopia av den flyktingpolitik, som man nu radikalt har förändrat i Sverige.

Vi ser med oro på utvecklingen i Sverige med över 50 områden med fullständigt utanförskap, som innebär att inte ens brandbilar kan fara in utan poliseskort. 

Vi vill inte att Åland skall bli ett liknande område för ett socialt experiment.

Strategigruppen för Åländsk Demokrati

Klockren vänskapskorruption?

Vi har informerats via de lokala medierna att Jarl Danielsson inte får förnyat förtroende som ordförande för PAF.

Den officiella förklaringen är att JD av ekonomiska orsaker har argumenterat emot en flyktingmottagning i Vårdö och att detta inte passade mot PAFs policy / PAFs profil / "varumärke" eller ”goda värden”, eller hur det nu uttrycktes.

Det intressanta är dock att detta beslut inte togs då JD som enda i kommunstyrelsen röstade emot flyktingmottagande utan först då kommunfullmäktige med rösterna 5-4 röstade emot ett mottagande. JD sitter inte i kommunfullmäktige. Alltså kunde inte JD ens rösta i den avgörande omröstningen.

Själv misstänkte jag dock att den egentliga orsaken kanske var ansvaret för den sk bokförar-härvan. Men jag förstår ju att det hade fläckat ner PAFs ”varumärke” / "moral" om man hade använt sig av den orsaken. 

Men nu har jag fått ytterligare en intressant pusselbit. Den säger att minister Perämaas kollega och partikamrat Tony Asumaa eventuellt skulle ha varit ansvarig för just övervakning av penningtvätt och andra olagligheter då han enligt uppgift har varit ”Head of Consumer Safety” (ung Chef för konsumentsäkerhet) på PAF under åren 2007 till 2011. (Källa: TAs egen hemsida) Bokföraren spelade på PAF under åren 2009-2012. (Källa Nyan 21.10)

Inte kan det väl vara så att den egentliga orsaken till att minister Perämaa skyller på Vårdö-historien är att han indirekt vill skydda sin partikollega och ministerkollega? I så fall börjar vi väl närma oss ett klockrent fall av vänskapskorruption, som jag ser det.

Jag är van vid att de ansvariga politikerna inte besvarar mina frågor, och i detta fall innebär det i så fall att mina värsta farhågor är besannade. 

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Döda inte våra traditioner!

Förra veckan hörde jag att Daghemmen i Mariehamn skulle ändra sina rutiner. I helgens tidningar så kunde så kunde vi se rubriker som att man inleder med att upphöra med julkyrkan.

Men i texten kan vi läsa att man även funderar på att lämna bort farsdag, morsdag, halloween och alla hjärtans dag.

I texten kan man läsa att man gjort det av religiösa skäl. Men när blev morsdag eller alla hjärtans dag religiös? Inte ens julkyrkan kan väl egentligen ses som så väldigt religiös. De som blivit omvända i en julkyrka lär väl nog kunna räknas på ena handens fingrar.

Nej, det gäller våra traditioner och en del av vår kultur, som man nu i Mariehamn vill bryta ner.

Vi fick självstyrelselagen för att bevara det svenska språket och kulturen. Inte för att döda den!

Jag ser därför fram emot att de ansvariga i Mariehamn förklarar sig. Vem har tagit beslutet och vad är syftet med att förstöra delar av vårt gemensamma kulturarv.

Man inleder med att eliminera fem ”helger”, men fortsätter antagligen med påsk, midsommar, valborg, julutsopningen och första maj. Inget mjöd på dagis längre!  Har man gett fingret, så brukar han ta hela handen.

På annat håll försöker man värna om kulturen, men här skall vi tydligen förstöra och systematiskt bryta ner den. En snabb titt i partiprogrammen ger visioner om utveckling av den åländska kulturen, men ingenstans hittar jag visioner om att bryta ner den.

För barnens del handlar det också om att lite variation i vardagen. Något att se fram emot. Något att göra. Spontant kallade jag dessa helger för pysselhelger. Vi äldre talar om oxveckor, när vi har många veckor utan våra traditionella helger. Vi vill alla ha omväxling.

I stadsfullmäktige debatterades nyligen visionerna för Mariehamn. Där slogs fast visioner för ett ekonomiskt hållbart Mariehamn, och för ett miljömässigt hållbart Mariehamn.

Det fanns även förslag om att lägga till kulturell hållbarhet. Något som även vi inom Åländsk Demokrati har förordat. Likt miljömässig hållbarheten, så skulle målet vara att lämna tillbaka den kultur, som vi själv fått. Visst ändrar kulturen över tiden, men att aktivt förstöra det, som generationer byggt upp, är ett svek både mot tidigare generationer och mot kommande.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Frågor till Ålandstidningen

Under rubriken ”Det är dags för storstädning inom Sannfinländarna” analyserar Kerstin Österman den knepiga situationen i ett av Finlands regeringspartier.

Avslutningsvis skriver hon: ”Det är med detta Sannfinländska parti, som Åländsk Demokrati nu funderar på att knyta kontakter.”

Detta är helt riktigt. Vi har nämnt alternativet i några sammanhang och själv funderar jag på om detta kunde vara ett altrenativ. Vi har också en intern diskussion om detta, och kan väl lugnt konstatera att åsikterna är mycket varierande. Men i nuläget är det enbart funderingar.

Men eftersom Ålandstidningen även kommenterat dessa diskussioner i en ledare, så vill jag ställa några frågor till ÅT.

Vi har, som bekant, en situation sedan drygt ett år att Sannfinländarna, som ett av de största partierna i riksdagen, är ett av de tre partierna i Finlands regering. Sfp är numera i opposition.

Besluten i Finlands regering påverkar Åland hela tiden. Ibland negativt. Ofta skyller de lokala politikerna just på Sannfinländarna. Det har hänt att ledande politiker kallat deras politik för ”svinaktig” och ”rappakalja”.

När det talas om de andra partierna, så framhåller de åländska partierna gärna hur goda kontakter de har, men inget parti har nämnt att de har kontakter till SF.

Tycker ÅT att detta är en bra situation? Tycker ÅT att någon borde ha kontakter? Vem i så fall?

Personligen ser jag det som ett alternativ att Åländsk Demokrati kunde ha dessa kontakter. Inte för att vi skulle ha identisk politik. Inte för att vi skulle låta oss påverkas av deras åsikter. Inte för att vi skulle acceptera deras inrikespolitik, utan för att vi på ett ideologiskt plan (ex Wikipedia) nämns som samma typ av parti.

Personligen tror jag att vi kunde ha lättare att ifrågasätta ex deras ålandspolitik än andra partier, som exempelvis står längre från SFs flyktingpolitik.

Personligen tror jag att vi nog skulle våga ställa svåra frågor angående deras ålandspolitik för att reda ut hur den egentligen ser ut. Vad är skrönor och populistiska blogginlägg utan förankring inom partiet? Hur ser ålandspolitiken egentligen ut?

Så frågan till ÅT blir: Hur tycker ni att relationen mellan Åland och SF, som regeringsparti, bör skötas i framtiden? Ska vi fortsätta dagens ”dialog” med invektiv, eller bör vi försöka hitta andra alternativ?

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Sluta med insinuationerna och analysera sakpolitiken istället!

Niklas Lampi tar i sin ledare ”Vidriga hot mot ministern” upp ett aktuellt, viktigt men mycket tråkigt ämne; de hot, som vissa politiker har mottagit.

Jag håller helt med honom i sakfrågan att dessa hot inte hör hemma i en demokrati. Vi kan, och vi bör möta åsiktsmotståndare med respekt.

Tyvärr begår sedan NL en ful insinuation, så han i svepande ordalag skriver: ”På Facebook-trådar och i utskick kring Åländsk demokrati får den hetsiga jargongen ofta fritt spelrum. Om det finns någon direkt länk mellan dessa lokala miljöer och de aktuella hoten är oklart och inte belagt på något sätt.”

Jag har redan vid ett flertal tillfällen påpekat att Åländsk Demokrati inte haft några ”utskick”. Det var en fristående grupp, som faktiskt bestod av personer från ett flertal politiska partier på Åland. Syftet var att provocera och testa gränserna och att få till stånd en debatt i ämnet. Jag kan medge att även min egen debattteknik på Facebook då, som privatperson, var ganska tuff. Men så fick jag också själv mordhot på nacken.

Då utskicket var genomfört grundades Åländsk Demokrati. Efter detta ändrade jag både stil och innehåll i inläggen och vinnlade mig om att inte använda invektiv mot åsiktsmotståndare. Tyvärr ändrade inte våra åsiktsmotståndare stil, vilket föranledde mig att göra en polisanmälan mot de grövsta övertrampen, inkluderande minister Fellman. Åtalen lades ner bl.a med motivet att politiker måste tåla lite mer.

Men trots denna dom, så har jag inte förfallit till att använda invektiv, utan försöker föregå som ett hyggligt exempel i detta fall. Alltid under eget namn. Hård debattstil, kanske, men utan invektiv och inte kritik mot person och klädsel.

Däremot skrev en av socialdemokraternas suppleanter i stadsfullmäktige nyligen helt onödiga personliga kommentarer under falsk facebook-profil. Trots att ÅT fick kännedom om detta konkreta fall, så valde man att inte skriva något om detta utan väljer att istället komma med fula insinuationer helt utan belägg.

Vi inom Åländsk Demokrati har haft flera interna diskussioner kring vår policy, och den är klockren. Inga fejkade konton. Inga anonyma hot och inga invektiv. Vi använder argument i debatten från vår sida.

VI har också försökt fundera på vem, eller vilka, som kan ligga bakom hotmailen. Den jargong, som används i dem enligt media, är helt främmande inom min grupp. Några har vissa gissningar om i vilka grupper man kan söka gärningsmännen. Frågan är om det inte helt enkelt kan röra sig om frustrerade och missnöjda traditionella socialdemokratiska väljare?  Men en så enkel lösning är antagligen inte Lampi intresserad av att lyssna på.  

Avslutningsvis vill jag även påpeka att det känns lite enkelspårigt att ÅTs ledarskribent gång på gång använder en teknik med att insinuera saker, som han inte har några som helst belägg för, med det enda och uppenbara syftet att försöka svartmåla Åländsk Demokrati. Inte en enda gång har tidningen kommenterat våra åsikter när det gäller tobakspolitiken, beskattningsfrågan, vindkraftsstödet, ÅHS-besparingar, folkomröstning om Åxit, kvoteringen inom kommunalpolitiken, vår kritik mot sänkningen av rösträttsåldern, skarvproblematiken, Pommernfrågan, Maxinge-race, osv. Borde inte tidningen kommentera sakpolitiken istället för att syssla med fula insinuationer? Om jag minns rätt så har ÅT inte kommenterat dessa sakfrågor överhuvudtaget den senaste tiden.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Sänkt rösträttsålder är odemokratiskt.

Då jag för en tid sedan fick se förslaget om sänkt åldersgräns för kommunalval presenterad så tänkte jag spontant att då vårt namn är Åländsk Demokrati så borde vi kanske vara öppna för sänkt åldersgräns, då det kändes mer demokratiskt.

Men då jag diskuterade detta med en några sympatisörer så visade det sig att så gott som samtliga var emot en sänkning av åldersgränsen.

Då kontaktade jag några av våra unga sympatisörer och bad dem diskutera saken med sina kompisar. De hade inte rösträtt med dagens regler, men skulle ha det med det nya systemet. Inte heller de tyckte det var rätt att sänka åldersgränsen.

Då ansåg jag att ÅD ur demokratisk synvinkel skulle stå för att bibehållen åldersgräns. Och visst har det en logik, eftersom en sextonåring ju inte kan ställa upp i val, får köra bil, eller ens köpa en öl. Då kanske det känns det kanske lite populistiskt att säga de nog ska få rösta.

Förslaget lades som bekant fram av minister Nina Fellman, som representerar Ålands Socialdemokrater. Man kunde säga åländsk socialdemokrati. Namnet är nästan identiskt med vårt.

Ministern sände ut en förslaget till 41 remissinstanser. Fem av dem var positiva till iden om sänkt åldersgräns.

Men ändrade minister Fellman då uppfattning? Nej. Det är det som tydligen skiljer åländsk socialdemokrati från Åländsk Demokrati. Vi lyssnar till andras åsikter, medan minister Fellman inte lyssnar till andras åsikter. Det är därför, som jag redan tidigare har ifrågasatt varför de har ordet ”demokrati” i sitt namn. Jag har redan tidigare föreslagit att ”despot” skulle vara ett mer beskrivande namn för henne.

Sedan svarade vi även i vårt remisssvar att OM sänkningen trots allt genomförs, så vore det viktigt att rösträtten skulle införas årsvis, så som det ju var för ett antal år sedan. Inte enligt åldern på valdagen. På detta sätt skulle inte skolklasserna ”splittras” så att de som fyller år efter valdagen inte har rösträtt.

Men vi såg även ett annat problem med sänkt rösträttssålder, som vi även lyft fram: Med en sänkt rösträtt gäller rösträtten även skolungdomar.

Vid senaste val hände det i en skola att en lärare, som var uppställd i valet, använde våra insändare som underlag för att skriva insändare. Först beskrev läraren oss, som att vi borde gå om grundskolan, vi borde lära oss skriva osv. Sedan bad hon eleverna skriva elaka tänkta insändare emot oss. Problemet var ju att en del av eleverna inte tyckte som hon och kände ett stort obehag av att följa hennes uppmaning. I vissa fall lämnades även uppgiften ogjord. Eventuellt påverkade detta alltså även betyget.

Av den orsaken ser vi det som ytterst viktigt att lärare, som är uppställda i val sätts i karantän under själva valkampanjen. Detta skulle då främst gälla lärare i exempelvis samhällsämnen, svenska osv. Däremot känns det kanske inte som om lärare i matematik skulle behöva omfattats av detta tillfälliga yrkesförbud.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Sänk stödet till Pommern

Minister Mats Perämaa har i offentligen sagt att ”vi” har lovat att ge 80% / 5 miljoner till Pommerns torrdocka.

Han måste då enbart avse regeringen. För det är Lagtinget som fastslår budgeten och i den första tilläggsbudgeten för 2016 fanns bara texten ”Landskapsregeringen föreslår att landskapets finansieringsandel av kostnaderna för torrdockan i enlighet med ansökan kan uppgå till 80 % av understödsberättigade investeringskostnader, dock högst 5 miljoner euro. ”

För mig kan ”högst 5 miljoner euro” innebära fem, fyra, tre, två eller en miljon euro. Inte absolut fem miljoner.

Men nu i den andra tilläggsbudgeten föreslår LR exakt fem miljoner.

Detta löfte gavs i tiderna då budgeten var i balans. Nu har budgeten ett underskott på ca 20 miljoner euro.

ÅHS måste skära därför 2.000.000e. LR har planerat att minska bidrag till medborgare med 700.000e och pga Orkla-krisen så har LR i samma budget äskat om en extra utgift om 3.200.000e till Ålands Kraftnät.

Efter allt som hänt är det inte rimligt att Pommerns torrdocka skulle kunna erhålla medel i enlighet med löften som gavs då ekonomin såg helt annorlunda ut. Stödet till Pommern måste kunna nagelfaras.

Mitt förslag är att Pommern-projektet får ett 60-% bidrag av LR, dock högst 4 miljoner euro. Detta äventyrar inte projektet, men det kan kräva en omprioritering. Man har även talat om andra alternativa lösningar i debatten.

Jag vet och jag förstår att Pommern, som donerades till staden av Edgar Erikssons familj, är en sk ovärderlig symbol för staden och kanske även Åland.

Vi inom Åländsk demokrati är värdekonservativa och vill gärna, liksom många andra, bevara denna symbol. Men inte till vilket pris som helst. 

Jag anar mig till att jag får en replik, som påpekar att jag ju också sitter i Mariehamns stadsfullmäktige och borde tänka på staden. Detta är helt rätt. Men i första hand måste jag tänka på Åland och Ålands befolkning.

I Lagtinget fick jag 2/3 av rösterna från landsbygden. 1/3 från Mariehamn.

Jag hade en enda insändare angående politiken i Mariehamn (utöver flyktingpolitiken) och det var att jag ifrågasatte en så dyr torrdocka för Pommern. Så mitt politiska samvete är rent i denna fråga.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Invektiv eller diplomati?

Nyan frågar i sin ledare: Självstyrelse eller diplomati ?

Enligt pressen så uttalade Lantrådet Katrin Sjögren ord som ”rappakalja” och ”svinaktigt” angående Finlands nya budget.

Folke Woivalin, tidigare Lantråd, sade att det gäller att ha lågmält tonfall men stark i argument och i sak emot Finland.

Nu verkar det som att allt går som på Facebook. När argumenten tar slut så kastar man invektiv på motståndaren.

Ålands Framtids Axel Jonsson uppmanar dessutom till olagligheter av samma orsak.

För vår del, så uppmanar vi inom Åländsk Demokrati till sans och diplomati. 

Kanske de alternativ, som Ålandsdelegationen nu undersöker angående att skatterna kan bli kvar på Åland, så som vi förstått av media, inte är en så dålig lösning i alla fall? Kanske orsak att avvakta lite till?

Sedan kan vi även välja om vi har ett båtregister eller inte.

I alla fall så kanske det kan vara bättre att föra en dialog och inte bojkotta självständighetsbalen, som första alternativ?

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Skarven - Från fridlysning till skottpeng?

Vi har under sommaren och speciellt de senaste helgerna i samband med fisketävlingar sett hur fiskefångsterna har varit betydligt sämre än tidigare år. Detta är alarmerande. Om utvecklingen fortgår på detta sätt kan fisketurismen vara i fara inom en mycket kort tidsperiod. Detta skulle i och för sig leda till att Guttorp kunde stängas ner, och LR sparar lite i budgeten, men det var knappast så man ville minska kostnaderna i budgeten.

Vad är då orsaken till nedgången i fisket?

De som rört sig ute i skärgården denna sommar har med egna ögon kunnat se hur skarvpopulationen har vuxit. Det är förvånade hur snabbt detta kunnat ske och hur snabbt ett ösamhälle kan förvandlas till oigenkänlighet.

Vi har ju i alla tider haft våra vitfåglar i skärgården, men de svarta fåglarna hör helt enkelt inte till vår natur. Vi borde göra vad vi kan för att mota denna invasiva art innan det blir irreversibelt.

Vi måste se och lära oss vad som händer på annat håll. På så sätt kan vi undvika att göra samma misstag, som andra redan har gjort. Med vår självstyrelse, så kan vi göra skillnad.

Fråga är vad som borde göras. På annat håll har man inte skyddsjakt utan experimenterar med att picka ägg och skjuta med gaskanoner. Här har vi skyddsjakten, men den verkar inte räcka till. Kan vi förlänga jaktperioden? Borde vi införa skottpeng och försöka bygga upp en efterfrågan på dem genom att sälja dem till fler restauranger?

Det är många som väljer att blunda för dessa problem och argumenterar att vi alltid haft fåglar i skärgården, vilka äter fisk. Och ja, det har vi haft. T o m ”Nationalbanken” använder en skärgårdsfågel som symbol, men de invandrade fåglarna har en helt annan kultur. Våra egna fåglar har oftast sina revir, vilket gör att det blir en automatisk balans mellan fåglar och fiskar. Men de nya fåglarna häckar i kolonier och tömmer sedan vik, efter vik på fisk. Det verkar vara väldigt svårt att få dem att ändra sitt beteende.

Vissa fiskare hävdar att de nya invaderande fåglarna äter 53 gånger mer fisk än de fåglar vi haft från förr. Jag har inte någon statistisk källa, så vi får ta denna uppgift med en nypa havssalt.

Vi är ju vana med vitfåglarna och deras välkända läten och beteenden. De svarta fåglarna kommer andra tider, är tysta och har ett helt annat beteende, vilket för många kan verka skrämmande.

Vi borde så snart som möjligt komma med en plan med fler och varierande åtgärder för att stävja förändringen, innan det är för sent.

En fråga är ju då om och hur EU kan involveras. Inom EU är skarven fridlyst, men skyddsjakt tillåts. Vi godkände nyligen i Lagtinget regler kring invasiva arter. Där finns bland annat mink och mårdhund. Borde vi inte försöka få in skarven på denna lista? Kan vi ha hjälp av EU i detta fall?

Ett annat alternativ kan vara att försöka få stöd via den parlamentariska Östersjökonferensen.

Inom BSPC har man lyckats komma med gemensamma resolutioner mot övergödningen av Östersjön och att begränsa utsläppen från kryssningsfartygen. Kanske vi kunde lägga fram frågan för att kunna nå en gemensam skarvstrategi? Danskarna lär ju vara längst framme när det gäller forskning i ämnet.

Vi måste, vi måste ta krafttag nu! Innan det är för sent.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Skall vi rösta om Åxit?

Det är nu två månader sedan Brexit-omröstningen.

Redan dagen efter skrev en lokal politiker att det var ett misstag att ha en folkomröstning. Varför? Hade det blivit 90% för Bre-main, så hade det kanske varit onödigt, men blir det 48-52, oberoende åt vilket håll, så känns det viktigt att hålla en omröstning.

Det finns många fördelar med EU. Men det finns också många saker som folket inte gillar, eller inte förstår. Det verkar som om förespråkarna nu lite mer börjat förstå detta från EU/politikerhåll.

Det har skrivits att Brexit framförde felaktigheter, som Media borde ha granskat noggrannare. Borde inte Bre-main ha granskat och kritiserat argumenten?

Då man skrev att det fanns ”lögner” inom Brexit, så funderade jag på vad man sade före vår folkomröstning i tiden. En del säger nu att det inte alls blev som de hade trott. 

Det talas om lögner och felaktigheter, men det är ju inte så lätt att veta hur framtiden ser ut. Men om vi ser tillbaka till vår folkomröstning om EU, så drar jag mig till minnes två huvudteser när det gällde fördelarna, förutom fred och frihet; matpriserna skulle gå ner i Finland och fördelarna med den fria rörligheten inom EU.

Är det någon, som minns när matpriserna gick ner i Finland, eller kan vi nu medge att detta var en lögn?

Den fria rörligheten? Är det någon som vet hur kan ex besiktar en åländsk bil i ett annat EU-land? Har ni provat?

Är det någon, som vet hur man på ett korrekt sätt kan skaffa ett internetabonnemang i Frankrike, eller Portugal? I Frankrike måste man betala med check... I Portugal måste man skaffa ett skattenummer, som gör att man måste lämna in en deklaration varje år. Flexibla medborgare hittar dock andra lösningar.

Jag tycker mig ha hört att det klagas på att få köpa svenska filmer via nätet på Åland. När vi från Lagtinget besökte Bryssel, så klagade en MEP på att hennes barn inte kunde få hyra filmer med finskt text/ljud. Men vänta nu. Klaga för oss, när hon sitter i parlamentet och stiftar lagar?

EU har alltså inte ens lyckats med dessa grundläggande saker för ”fri rörlighet” trots tiotusentals tjänstemän i Bryssel. Inte undra på att ”mannen på gatan” blir frustrerad och talar om regler för böjda gurkor osv. I Portugal finns också ”jordgubbar-som-är –för-små”...

Och sedan har vi demokrati- och kunskapsunderskottet. EU-flaggan känner vi till, men hur många kan sjunga med i nationalsången? Hur många vet vilken den är? Hur många vet vem, som är EUs president? Eller EUs regeringschef? Hur många skulle känna igen dem, om de gick längs Torggatan?

När kunde vi senast demokratiskt välja Finlands kommissionär? Som är? Och ministerportfölj?

Den fria rörligheten mellan Sverige och Danmark är för tillfället kanske inte det bästa exemplet på EUs fördelar?

Vi har alla olika åsikter om hur EU är och hur det borde vara. Men efter att Stor-Britannien fick möjligheten att rösta om fortsatt medlemskap eller utträde, så har det även röster höjts för att vi borde få göra det än en gång.

I nästan alla plenum i Lagtinget, så klagar någon ledamot på EU av olika orsaker. Kanske vi borde ta en offentlig debatt om för- och nackdelar med EU och även fråga oss om vi vill vara med i EU, och ett hurudant EU vi vill vara med i?

Må vara att EU-projektet är ett bra projekt, men jag anser att det finns goda grunder att fundera på om och när Åland ska få rätt att folkomrösta om ett fortsatt medlemskap, nu när det ju som bekant enligt artikel 50 i Lissabon-fördraget är möjligt för stater att utträda.

Vi bör kanske även låta medborgarna få folkomrösta om Eurons vara eller icke-vara? De två hör faktiskt inte ihop. Det finns som bekant länder inom EU, som inte har Euron som valuta, men det finns också stater utanför EU, som har Euron som sin valuta.

Men grunden i demokrati är deltagande, debatt, engagemang och så småningom en majoritet för en åsikt. Inte att politiker bestämmer och efteråt förklara och rättfärdiga sina val.

Därför kommer vi inom Åländsk Demokrati att ta detta till övervägande inför nästa lagtingsval.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Åländsk Demokrati välkomnar åländska socialdemokrater.

Jag blev mycket förvånad då den nya Landskapsregeringen i sin första tilläggsbudget ville skära ner 2.000.000 för ÅHS och dessutom minska bidragen till medborgarna med 700.000. Det var ju en liberal-socialdemokratisk-moderat regering?

Senare ville den socialdemokratiska näringsministern Camilla Gunell dessutom ge 2.700.000 euro i bidrag till vindkraftsföretagen. Det råkade vara en lika mycket, som man ville ta från ÅHS och bidragen. Det fick mig att som ett sista argument lova /hota med att bilda ett gammelsosse-parti om man fullföljde tankarna med ett stöd till vindkraftverken.

Det var kanske svårt att förstå min tanke bakom detta. Ni förstod nog, men tidningarna verkade ha svårt att göra det.

Men jag måste inte grunda ett nytt parti. Många inom Åländsk Demokrati anammar faktiskt dessa idéer, så vi kan också välja att bredda partiet. Det är bara media som försöker stämpla Åländsk Demokrati som ett ”extremhögerparti”.

Personligen har jag även ifrågasatt dagens kritiska och som jag ser väldigt aggressiva feminism, som verkar vilja skuldbelägga alla män för de brott, som en liten andel av männen gör, istället för att öppet och fördomsfritt försöka analysera orsaker och samband.

Nu skriver minister Nina Fellman i en insändare att de svenska socialdemokraternas nya flyktingpolitik inte är deras.

Hon skriver också att Ålands socialdemokrater också tar avstånd från de svenska socialdemokraternas nya förslag i tiggerifrågan.

Men de socialdemokrater som är tveksamma till att man tar pengar från sjukvård och bidrag till medborgare och i stället ger dem till vindkraftverksbolagen får gärna söka sig till Åländsk Demokrati istället.

De socialdemokrater som inte känner att den aggressiva feminismen leder någonstans kanske vill söka sig till vår mjukare feminism, som står för jämlikhet och rättvisa löner?

De åländska socialdemokrater, som inte längre stöder de svenska socialdemokraternas övergivna flyktingpolitik får gärna söka sig till Åländsk Demokrati.

Vi välkomnar också de åländska socialdemokrater, som känner sig tveksamma till om tiggarna verkligen blir hjälpta i det långa loppet med dagens system.

Detta är inte en brun väg. Det är en väg som de flesta, utom de åländska socialdemokraterna, nu har börjat vandra.

I talmännens ed heter det att de skall verka för Åland och ålänningarnas bästa. Där finns ingenting om att gå bortom nationalstatens gränser.

Stepham Toivonen

Åländsk Demokrati

Ingen total enighet bakom övertagande av beskattningen.

Kerstin Österman skriver i söndagens ÅT i Samhälle och politik en intressant artikel under rubriken ”Hur långt räcker åländsk enighet om beskattningen”.

Detta med anledning av att Ålandskommittén hade valt att gå vidare med två modeller för framtidens beskattningsssystem i den nya självstyrelselagen.

Ålandskommittén är en parlamentarisk grupp bestående av samtliga partier, som fanns i lagtinget senaste valperiod. Därför är Åländsk Demokrati inte representerad.

I pressen har jag dock kunnat läsa att de två modellerna man talar om utgår dels från dagens ”klumpsummesystem” och dels från pricipen ”att skatterna blir kvar på Åland”.

Det har kanske i offentligheten framstått som om det råder en politisk enighet om att Åland skall ”ta över beskattningen” i kölvattnet på den sk SOTE-reformen.

Men i slutet av juni hade jag en insändare i ämnet där jag uttryckte min stora tveksamhet till att överta beskattningen.  Jag skrev att klumpsumman borde justeras med beaktande av att befolkningen har ökat rejält på Åland sedan lagen infördes. Där är vi överens. 

Men jag såg många risker med att överta beskattningen.

Jag ville dock se mig som skeptiker, inte som motståndare.

Orsaken till skeptisismen var följande:

1.      Det finns inte tillräcklig kompetens i lagtinget. Laginget skall representera hela Åland och många yrkesgrupper och kommer aldrig att ha ”tillräcklig” ekonomisk kompetens utan kvotering.

2.      Så fort man talar om egen beskattning, så talar man i nästa stycke om sänkta skatter. All fokus blir på skattesänkningar istället för effektivisering av verksamheten.

3.      Tredje problemet blir sedan tjänstemannasidan när man ser hur mycket expertis som behövs i Finland.

4.      Fjärde problemet blir inom lagstiftningen. Vi har resursproblem nu. Skall vi ytterligare stifta alla skattelagar, så ökar behovet kraftigt.

5.      Nu jobbar nu deltid och ”får” klumpsumman per automatik. Om vi skall debattera alla skattelagar, så behöver vi mer tid. Det rimliga är att vi måste arbeta året om och detta ökar naturligtvis både våra kostnader och kostnader för lagtingets tjänstemän.

6.      Det blir en fråga om handböcker och litteratur inom åländsk beskattning, domstolsbedömning och rättspraxis på ett område med 29.000 innevånare.

7.      Avslutningsvis ”Orkla-problematiken”. Å ena sidan så är det ju bra att LR i ett krisläge snabbt kan skräddarsy en lösning för ett företag, men är detta demokratiskt? Plötsligt sänkte Saltvik vissa skatter utan att hinna fundera varken långsiktigt eller ideologiskt. Bara för att ”anpassa” sig.

Jag frågade då om det fanns något alternativ till klumpsumman och visade ett alternativ, som inte synts så mycket i den öppna debatten.

Ålandskommittén (13.11 2014) skriver i sin rapport ”Tekniska lösningsalternativ för utveckling av landskapets Ålands ekonomiska självstyrelse” om alternativet 3.6 ”Statsskatten lämnas kvar på Åland för landskapets bruk.”

Idén kommer ursprungligen från den sk Aaltogruppens rapport: ”Justitisministeriets betänkanden och utlåtanden 4/2013” s 63.

Med detta alternativ behöver vi inte egen lagstiftning och all den kompetens som det kräver. Vi skulle få skatter i enlighet med aktiviteten på Åland.

Vi kommer att få vissa problem med att exakt få fram storleken på dessa skatter, men systemet har andra fördelar. Om det inte går att fastställa de exakta skatterna, så kunde man ju ha en ny sorts ”flitpeng”, som skulle basera sig på ”allmänna aktiviteten och hälsoläget” i den åländska ekonomin, ex arbetslöshet osv.

Jag avlutade med en förhoppning om att vi kunde fundera vidare på detta under sommarledigheten.

Nu ser det ut, som om Ålandskommittén går i denna riktning, så ur vår synvinkel dvs Åländsk Demokrati, så är vi nyfikna på den modell, som ÅK kommer att presentera. Kanske vi blir nöjda med det alternativet, även om de andra partierna hellre hade velat ta över beskattningen helt och hållet.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

Inget Maxinge Race

Såg att Maxinge Race skulle ställas in eftersom vägen tydligen inte fick stängas av.

Ibland får man stänga av vägar. Ibland får man inte.

För några år sedan ville man arrangera EM i långtriathlon för första gången på Åland. Konungen av idrott, enligt min mening. Trots att antalet triathleter på Åland är i växande, så skulle det främst ha lockat deltagare från annat håll, sk turister.

Jag deltog själv i öppna EM på Ironman-distansen för många år sedan. Då stängde man av 60 km av huvudvägen runt en liten ort södra Finland. Och så har man gjort en dag i trettio års tid. Tydligen har de inte haft så stora problem. Och det lockar turister från hela Finland.

Hur många gånger har jag inte hört det senaste året hur man från talarstolen i Lagtinget talat sig varm för idrott och sport som en viktig del av turist-Åland? Men sedan när man får en chans att locka hit turister, så stoppas det.

Att stänga av en gata för fotbolls-EM gick tydligen. Hur många turister tror ni det kom av den anledningen? Knappast någon, eftersom ju fotbollen visades på de flesta kafeer och barer i hela Europa ända ner till Portugal.

Beach-volley får också stänga av gator. Känns inte riktigt som en åländsk sport. Hur många aktiva utövare finns det på Åland?

Men Maxinge Race, som både representerar sporter, som har många entusiaster på Åland, och som kunde ha lockat turister fick tydligen inte stänga av vägen. Finns det verkligen inte andra vägar att ta sig fram längs? Eller någon alternativ plats att hålla Maxinge Race på?

Dock kan jag se ett problem i problemet. Frågan kommer ju varken på ”Idrottsminister” Tony Asumaas eller ”Turistminister” Camilla Gunells bord utan hamnar tydligen i diket hos ”Vägminister” Mika Nordberg.

Kanske LR borde ta fram en bred turiststrategi för framtiden, så att inte besluten går stick i stäv med era egna positiva politiska visionerna, som framförs i Lagtinget?

Stephan Toivonen

Ironman

Den social-liberala politikens ansikte

Nu har vi fått lite information om hur ÅHS ska spara 2-miljoner. En arbetsgrupp vill att man skall öka självfinansieringsgraden från 8,2% till 10% dvs avgifterna för de sjuka kommer att öka med 22%.

Budgetunderskottet är 17,6 miljoner och LR måste spara. Åland har kanske väldens största offentliga sektor, relativt sett, och där hade väl många förväntat sig stora och svåra nedskärningar. Men jag börjar nu se en röd (?) tråd i regeringens politik. LR vill tydligen att andra skall stå för en stor del av nedskärningarna.

Tidigare valde LR att skära ner landskapsandelarna till kommunerna med 4 miljoner och ”bidrag till invånare” med 700.000 och nu vill LR alltså höja avgifterna för de sjuka med 700.000 och därmed höja självfinansieringsgraden till 10%.

I samband med behandlingen av tilläggsbudgeten så lade Åländsk Demokrati in en finansmotion bl.a. med syftet att frågan om självfinansiseringen för skärgårdstrafiken. Vi är absolut inte motståndare till trafiken, men har svårt att förstå varför den skall subventioneras med 95% medan sjukvården ju tydligen ”enbart” skall subventioneras med 90%.

700.000 euro per år betyder 2.800.000 miljoner under en mandatperiod. Som av en händelse valde LR tidigare att satsa 2.700.000 euro i stöd till vindkraftsföretagen. Då noterade jag att LR tar av de mindre bemedlade och ger till företagare. Nu kanske jag kan tillägga: LR tar av de sjuka och ger till företagare.

Av någon anledning uppfattas detta som en ”social-liberal” politik. Det skulle vara intressant att veta hur en åländsk högerpolitik skulle se ut.

Åländsk Demokrati ville sänka lagtingslönerna med 5%, men ingen social-liberal ville understöda det.

Åländsk Demokrati lade in en finansmotion om att ge ett pensionärsarvode till folk- och sjukpensionärerna, men LR vill istället höja deras avgifter och låta barn och unga gå gratis till sjukvården.  Finns det en risk för överutnyttjande på bekostnad av verkliga behövande?

Av en för mig outgrundlig orsak brukar journalisterna kalla vår politik för ”extremhöger”. Med min begränsade parlamentariska erfarenhet, så blir nog detta med höger och vänster inte riktigt klart.

Lite intressant är det också när ÅHS sparbeting nu presenteras. De presenteras av lagtingsledamöterna Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) Ingrid Johansson (Lib) och Carina Aaltonen (S). Arbetsgruppen består av åtta medlemar, varav (av namnen att döma) två är män och sex stycken är kvinnor. Vart tog den annars så viktiga könskvoteringen nu vägen?

Konturerna av den social-liberala politikens ansikte börjar skönjas.

Så småningom kommer LR att konkretisera sitt förslag om hur man vill skära 700.000 från ”bidrag till invånare”. Jag är rädd för att det är samma grupper, som får ytterligare ett slag i ansiktet.

Åländsk Demokrati

Stephan Toivonen

Estoril

Skatteövertagande, eller skatter kvar på Åland?

 Det har i offentligheten framstått som om det nästan råder en politisk enighet om att Åland skall ”ta över beskattningen” i kölvattnet på den sk SOTE-reformen. Om det sedan innebär att de andra partierna vill att Åland ska överta både personbeskattningen och företagsbeskattningen, samt moms-beskattningen, ska jag inte uttala mig om genom att lägga åsikter i andras mun. De kan nog tala för sig.

 Men Åländsk Demokrati har inte ännu framfört sina åsikter offentligt.

 Det är ett mycket stort och svårt problemområde. Jag vill inte på något sätt måla in oss i ett hörn, eller framföra avvikande åsikter bara för att vara ett alternativ. Det jag skriver är inte hugget i sten, utan en första offentlig kommentar.

 Vi har som bekant vår klumpsumma och flitpengen för närvarande. Klumpsumman borde justeras med beaktande av att befolkningen har ökat rejält på Åland sedan lagen infördes. Där är vi överens.  

LR fick ju ett ”löfte” om en höjning av klumpsumman av ministern Anne Berner, men det är ännu oklart om hälsningen kom från Statsministern eller centerns ordförande.

Kritik framförs nu mot att Åland är beroende av Finlands ekonomi. Man kunde också säga att Åland nu är ”beroende” av den svenska, den åländska och den finska ekonomin. I och med att de tre inte går i takt, så blir det en form av riskspridning, men den fördelen framförs inte så ofta.

Det andra huvudspåret är ett övertagande av kanske hela beskattningen. I något svagt ögonblick började även jag se detta som ett alternativ, men Orkla-lösningen fick mig att nyktra till igen. Jag började igen se riskerna med ett övertagande av beskattningen.

Jag vill enligt fru Lantrådets benämning se mig som skeptiker, inte som motståndare. Om alla frågetecken kan rätas ut, så finns ju alternativet kvar. Men man måste ha rätten att framföra kritiska synpunkter i en debatt utan att stämplas som motståndare.

Då jag enbart var debattör så var svaret enkelt. Det finns inte tillräcklig kompetens i lagtinget. OK, nu finns det två ekonomer och det är faktiskt ovanligt mycket. Och så bör det ju egentligen se ut. Laginget skall representera hela Åland och många yrkesgrupper. Alltså kommer lagtinget aldrig att ha ”tillräcklig” ekonomisk kompetens utan kvotering. Kanske inte ens då ifall väljarna ändå röstar ”fel”.

Det andra problemet är att så fort man talar om egen beskattning, så talar man i nästa stycke om sänkta skatter. Som i Mariehamns stadsfullmäktige så blir all fokus på skattesänkningar istället för effektivisering av verksamheten, som i förlängningen kan ge skattesänkningar.

Tredje problemet blir sedan tjänstemannasidan när man ser hur mycket expertis som behövs i Finland.

Fjärde problemet blir inom lagstiftningen. Vi har resursproblem nu. Skall vi ytterligare stifta alla skattelagar, så ökar behovet kraftigt.

Sedan slår pendeln tillbaka till Lagtinget. Vi jobbar nu deltid och ”får” klumpsumman per automatik. Om vi skall debattera alla skattelagar, så behöver vi mer tid. Det rimliga är att vi måste arbeta året om och detta ökar naturligtvis både våra kostnader och kostnaderna för lagtingets tjänstemän.

Som sjunde problem blir frågan om handböcker och litteratur inom åländsk beskattning. Domstolsbedömning och rättspraxis. På ett område med 29.000 innevånare. Inte helt lätt.

Och som åttonde problem kom Orkla-problematiken. Å ena sidan så är det ju bra att LR i ett krisläge snabbt kan skräddarsy en lösning för ett företag, men är detta demokratiskt? Plötsligt sänkte Saltvik vissa skatter utan att hinna fundera varken långsiktigt eller ideologiskt. Bara för att ”anpassa” sig.

Jag antar att vi så småningom kommer att få några av dessa Orkla-förbättringar till Lagtinget. Hur ser då vår ”makt” ut då när ”regeringen har gett löften”, som det hette i ”debatten” om stödet till vindkraftverken.

Hur blir det med långsiktigheten om LR nu och då tvingas till anpassning av ett storföretag i ”kris”?

Av dessa orsaker är jag skeptisk till övertagandet av beskattningen.

Finns det då något alternativ till klumpsumman? Ja det finns det. Ett alternativ, som inte synts så mycket i den öppna debatten.

Ålandskommittén (13.11 2014) skriver i sin rapport ”Tekniska lösningsalternativ för utveckling av landskapets Ålands ekonomiska självstyrelse” om alternativet 3.6 ”Statsskatten lämnas kvar på Åland för landskapets bruk.”

Idén kommer ursprungligen från den sk Aaltogruppens rapport: ”Justitisministeriets betänkanden och utlåtanden 4/2013” s 63.

Frågan är ju om detta kunde vara ett alternativ? Vi behöver inte egen lagstiftning och all den kompetens som det kräver. Vi skulle få skatter i enlighet med aktiviteten på Åland.

Vi kommer att få vissa problem med att exakt få fram storleken på dessa skatter, men systemet har andra fördelar. Om det inte går att fastställa de exakta skatterna, så kunde man ju ha en ny sorts ”flitpeng”, som skulle basera sig på ”allmänna aktiviteten och hälsoläget” i den åländska ekonomin, ex arbetslöshet osv.

Jag hoppas vi kan fundera vidare på detta under sommarledigheten oberoende var vi njuter av den.

Åländsk Demokrati

Stephan Toivonen

Estoril

Inte vårt "fel". Vi hamnade i majoritet.

Vi fick nästan ”hundhuvudet i tidningen” i rubrikerna. Det framstod nästan som om det var ÅDs fel att skattesatsen bibehölls i Marihamn. 

ÅDs röst stödde stadsdirektörens förslag. ÅDs röst stödde stadsstyrelsens förslag. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Och tretton andra röstade också för stadsstyrelsens förslag om bibehållen skattesats och detta blev majoriteten.

Men vi känner ändå att vi vill förklara för våra väljare.

För en medborgare spelar det ju faktiskt inte så stor roll om skattesatsen sänks med 0,25%. För även om skatten inte sänks så är ju pengarna kvar i stadens kassa. De försvinner ju inte.

Om man inte frestas att öka utgifterna. Och det är vi emot. Vi vill ha balans i budgeten. Vi vill inte slösa.

Vi avgör varje fråga för sig. Vi för en sakpolitik, inte någon populism. Vi har vår åsikt, och även det sen visar sig att den store Hin Håle själv skulle ställa sig upp med sitt långa bock-skägg och säga att hen stöder förslaget, så står vi fast vid vårt beslut.

Vi fick, som ett mikroparti, få nämndplatser. De flesta var dessutom vi fick med fel ”kön” så vi lånade ut dem till andra partier.

Så vi kan inte påverka politiken i nämnderna, men vi har en plats i fullmäktige. I fyra år.

Och där kommer vi att vara väldigt restriktiva till utgiftsökningar. Ibland kanske vi kan påverka och då kan vi på det sättet medverka till att sänka skatten senare.

Det är alltså inte för att vi ”gillar skatter”, som valde att bibehålla skatten utan för att vi ”gillar balans i ekonomin”.

Andra partier påpekade att de hade flera ekonomer i sina led och att de visste enligt sina prognoser att staden skulle klara en skattesänkning under tre år. Vi inom Åländsk Demokrati hade 66% ekonomer bland våra kandidater. Vi är inte fulllärda, men vet åtminstone att det inte finns sådana kristallkulor. 

Åländsk Demokrati – Mariehamn

Ulf Damsten

Stephan Toivonen

Fusk med könskvoteringen.

Könskvotering av kandidater i val är uppe på tapeten.

En annan sida av kvoteringen är hur den i praktiken går till i kommuner och i Mariehamns stad.

Enligt lagen skall minst 40% av personerna i en nämnd vara kvinnor / män. Hur fungerar detta i praktiken?

Många nämnder i staden har åtta platser. Då tycker man att 5-3 kunde vara ”ganska jämnt”. Men nej. Det ger 37,5% män / kvinnor och det går inte för sig. Endast 4-4 godkänns. Dvs 50% - 50%. Då frågar man om detta verkligen var lagstiftarens avsikt? Om avsikten var exakt lika, så borde ju detta ha skrivits in i lagen?

Ok, och med åtta ordinarie medlemmar, så följer åtta suppleanter. Som också måste vara 4-4, eller?

Kunde man tänka sig att de räknas tillsammans? Så att ex 5-3 och 4-4 kunde räknas som 9 av 16 el 43% - 57%. Nej. Det måste vara fyra-fyra både för ordinarie och suppleanter. Är detta verkligen lagstiftarens avsikt?

Nå, då ett större parti får en plats så får de ofta både ordinarie och en ersättarplats. Alltså kan de välja så att de får ”rätt” kön på respektive plats. Man kan (och man gör) alltså placera ex en kvinna på den ordinarie platsen och en man som ersättare. Och sedan går ersättaren på de flesta möten. Då han inte kan gå, så går den ordinarie medlemmen. Ska man kalla detta mariehamnsdemokrati? Känns det rätt? Har man bara ordinarie eller suppleantplats av ett viss kön kan man inte ”fuska” på detta sätt.

Ytterligare ett problem, som vi från Åländsk demokrati noterade då nämndplatserna skulle fördelas i vintras var att vi fick restplatserna, och de flesta av våra platser var ”flickplatser”, trots att vi tyvärr enbart hade herrar som kandidater. I en nämnd fick vi både ordinarie och ersättare (flickplatser). I ett bolag en ordinarie plats. Vi valde att låna ut dem. En till moderaterna och en till socialdemokraterna. Kanske delvis för att visa hur odemokratiskt systemet såg ut.

Enligt vår mening borde det minsta partiet få välja platser och kön först. Vi har naturligtvis få personer att välja bland. Att med mycket kort varsel välja en kvinna i nämnd X eller en man i nämnd Y är inte så enkelt för ett mikroparti. Kanske vi hade klarat om det var tvärtom.

Vår lösning är att man först bestämmer sig för fördelningen av platserna. Sedan får de minsta välja person / kön. Och sist det största partiet, som ju har lättast att kunna anpassa sig efter könsfördelningen. Och som sagt att man kunde ha 9-7 (5-3 och 4-4) i en nämnd och inte enbart 4-4 för både ordinarie och suppleanter.

Men Niklas Lampi behöver inte vara orolig för våra sympatisörer. De flesta är skeptiska till kvoteringen och de tillåter även att jag rör mig utanför vår lilla box.

Åländsk Demokrati

Stephan Toivonen

Estoril

”Aldrig förgäta vi fädernas bygd,

vart vi i fjärrled än draga,

vart vi i fjärrled än draga”

Träna på att "avgå med stil".

Den erfarna fd ledarskribenten numera ministern Nina Fellman har en intressant debattteknik.

När jag i februari ställde några frågor kring det då planerade flyktingboendet, så avfärdade hon dem som ”rasistisk goja”.

När jag nu ställde några frågor kring könskvoteringen i förslaget till ny vallag, så hänvisar hon till en hemsida där förslaget finns. Jag känner nog till den. Lagförslaget (med bland annat sänkt rösträttsålder och kvotering) har varit ute på remiss. Åländsk Demokrati var en av remissinstanserna och som enda ”parti” så svarade vi också.

Vi kontaktade några av våra unga sympatisörer och de var enhälligt emot förslaget till sänkning av röstsättsåldern. En del i förslaget. Det ansåg vi var en demokratisk åsikt, som vi vidarebefordrade. Fem remissinstansen var för sänkningen. Minister Fellman föreslår ändå en sänkning.

Fellman skriver: ”Vore Stephan Toivonen mer insatt i den politiska processen skulle han inse att det är ministrars jobb att driva frågor, ibland i en riktning som oppositionen inte vill att den ska gå.”

Och hon avslutar med att rekommendera mig att ”meditera över begreppet ”förlora med stil”.”

För många år sedan hade man en namninsamling för en folkomröstning om skattegränsens införande. Då skrev Nina Fellman den 28/10 1996 i en ledare följande: ”En spontan folkrörelse har börjat samla namn för att få till stånd en folkomröstning i frågan, och man kan säga att folket ska avgöra innan skattegränsen införs.

Ur demokratisynvinkel är det glädjande att det finns ett stort engagemang i denna viktiga samhällsfråga, framför allt för att namninsamlingen tvingar fram en seriös diskussion av skatteundantagets för- och nackdelar”.

Efter att jag lämnat namnlistorna med nästan 2000 namn till dåvarande talmannen så skrev Nina Fellman i en ledare: ”Den oron måste kunna hanteras sakligt av landskapets styrande politiska partier. Ingalunda hjälper det att gång på gång påstå att all information fanns tillgänglig redan 1994, och att alla visste redan då hur det skulle bli, när man i samma mening intygar att alla detaljerna kommer att bli klara under nästa vecka.

Om det är landskapsstyrelsepartiernas övertygelse att vi nu nått den bästa av lösningar, så är det deras sak att övertyga tvivlarna om att det verkligen är så, och att argumenten måste vara tydligare än de man ger fyraåringen som inte vill ha mössan på sig i november”

Då hade Fellman och jag liknande åsikter i sakfrågan och vi hade liknande åsikter när det gällde demokratin.

Nu har vi olika åsikter i sakfrågan och plötsligt verkar det som om minister Fellman har en helt annan åsikt om demokrati än ledarskribenten Fellman.

Minister Fellman anser att jag efter 7 månader i lagtinget inte förstår mig på demokrati, men samma minister anser nog att 16-åringar generellt sett är mogna för demokrati. Jag skulle nog behöva tydligare argument än "fyraåringen som inte vill ha mössan på sig i november" av ministern för att förstå detta.

Så mitt motråd till minister Fellman är nog att börja ”besvara oppositionens frågor med stil”.

Annars kan det gott hända att det går som en av mina sympatisörer reptilsnabbt skrev efter hennes replik. ”Nina får nog snart börja träna på att ”avgå med stil”.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati